Okej, jag är back in business!! typ... det tar bara en vecka från påbörjat inlägg tills att få det avslutat! :/
Som ni nog alla vet vid det här laget kom vår lilla fröken dagen efter senaste inlägget, dvs den 16 dec kl 17.54 kom hon, lång (53 cm) och ståtlig med en vikt av 3516g. Värkarna började ju som sagt redan på natten till måndagen den 15 dec, men sen under dagen var det lugnt och inget som påkallade allt för stor uppmärksamhet att hon ville komma ut. Men när kvällningen kom så kom värkarna, med långa mellanrum för att sen under natten komma lite mer regelbundet men dock inte med 3-5 min mellanrum. Jag försökte med all smärtlindring jag kunde komma på, som alvedon, tens maskin, massage, andning etc. När klockan var närmare 2, stod jag inte ut längre och sambon fick göra sig i ordning, ringde förlossningen o vi var välkomna, väckte mor som fick skjutsa in oss. Väl inne på förlossningen ca 3.10 fick vi träffa bm Lena som kollade mig o Iris, min värsta farhåga var att få åka hem igen, men vi fick vara kvar då jag var öppen 2,5 cm och trots att värkarna kom oregelbundet. Jag började med ett lavendelbad, helt underbart där jag låg ca 1 timme med levande ljus o avslappnande musik, väldigt skönt. Mindre skönt för sambon som satt bredvid o fick en krampande hand att hålla i vattnet med jämna mellanrum.
Efter badet fick vi komma in på en förlossningssal o bm kollade vad jag hade för tankar ang smärtlindring. Jag vill gärna prova alla icke medicinska alternativ först, så sagt o gjort, akupunkturnålarna kom fram. Funkade bra till en början ca 1 timme eller så, fick nålar både på magen o ryggen. När första skiftbytet skedde funkade inte akupunkturen längre så då åkte dom bort o epiduralen fram! Hade lite farhågor för ryggbedövningen då jag hört skäck historier att narkosläkaren inte kommer i tid etc etc. Men allt gick som på räls, efter att jag bestämt mig tog det nog inte längre än 15-20 min innan den var inkopplad. Jag fick versionen där man själv fyller på dosen, och jäklars vilken effekt! Från nu kändes ju värkarna som ett litet myggbett!! Underbart att äntligen kunna slappna av och till och med sova ett slag. Sambon fick oxå vila, men gick även ner till restaurangen och frukostfikade med mor o far (mor var på koll och far väntade på henne), samt hämtade lite käk och sånt till sig själv som dom tagit med.
Allt var lugnt på förmiddan, strax innan skiftbyte nummer 2 tog dom hål på hinnorna för att skynda på förloppet då jag inte hade öppnat mig mer än till 6 cm...
Skift nummer 3 kom när epiduralen inte heller började göra nån verkan, eller rättare sagt värkarna började kännas mer och mer och bli mer o mer intensivare. Var uppe o gick och försökte hålla mig aktiv men ju längre tiden gick desto svårare blev det. Provade lustgas som bara gjorde mig yr så det lades ner. Stackars sambon fick sitta o massera ryggen och hålla ett mottryck vid varje värk i svanken, tror inte jag var så trevlig mot honom, grymtade mest på spanska TRYCK! Som tur var gick det hyfsat snabbt på slutet och när jag väl var öppen 10 cm så hade även Iris sjunkit ner i bäcken botten så det vara bara att ta i!
När så väl vår lilla älskade fröken kom upp på magen 17.54 var det nog första gången på flera timmar som jag öppnade ögonen ordentligt och även hade kontakt med sambon, som var helt förstörd! Han hade haft det jättejobbigt under den sista delen av förlossningen och bm hade intygat för honom att allt var helt normalt och att han skulle ta det lugnt. Han var den som sov mest efteråt kan jag lova. Han varken åt eller drack nåt vidare. Innan vi kom in i slutfasen skojade vi mellan oss att det här kommer ju ta tid så vi är väl kvar tills nattskiftet och bm Lena kommer tillbaka, och tro det eller ej men vi var kvar när hon kom dock var ju det hela över som tur var men ändå. Det var himla trevligt att träffa henne igen och höra hur hon uppfattade mig/oss när vi kom in.
Tyvärr fick vi inte eget rum utan dela med ett annat par. Det var väl ok men tyvärr snarkade dom i kapp, var det inte han så snarkade hon... Så så där värst mycke sömn blev det inte första natten. Iris sov mest hela tiden så hon stördes inte men vi däremot var helt slutkörda. Så när morgonen kom och frukosten var avklarad och det andra paret åkt hem, däckade vi totalt, inte en pers kom in på hela fm så vi sov fram till lunch! Andra natten fick vi oxå sällskap på rummet, denna gång av en ensam nybliven mamma som blev lämnad där av sin man (eller vad det nu var). Hon kunde knappt ta sig in på rummet när hon kom vid midnatt men kl 10 på morronen hade hon lämnat bb!
Torsdag lunch åkte vi hem, en nybliven rörd morfar kom o hämtade oss. En rejäl omställning att komma hem, jobbigare att gå på toa för en annan, inget käk som kom på bricka dock har morfar ställt upp som bara den och fixar luncher och tillsammans med mormor fixar dom middagar, helt underbara. Kan inte föreställa mig hur det skulle vara att vara själva, det hade aldrig gått. Kan klart rekommenderas att bo eller ha någon hos sig i början det har varit perfekt. Nu är ju vår lilla tjej världens underbaraste och gör inte mycket väsen av sig, hon sover, äter, skiter som små bebisar gör. Nu när hon på dagen fyller 1 månad märks en stor skillnad, nu är hon mer vaken och vill helst vara i famnen på någon.
Vid senaste bvc kollen den 7 jan hade hon gått upp till 4270 g och mätte redan 56 cm! Ska bli intressant att se vad hon ligger på på måndag då vi ska dit igen! Hon brukar ta morfar på en promenad när det inte är för kallt, som idag när vi -15 C ute! Men igår var dom ute och gick i en timme och hon sover så skönt i sin lilla vagn. Gillar allt som rör på sig, vagn, bilstol, vagga och famnen om den inte sitter still! ;)
Den stora omställningen tror jag sambon står för och där han har lite svårt att acceptera att jag inte orkar göra allt som han vill. Första veckan var jobbig då jag hade svårt att se vilken fot jag skulle stå på, när fröken sov och jag oxå ville vila då ville sambon att vi skulle göra nåt som att åka till shoppingcentret eller nåt annat. Han hade de typiska symtomen för att känna sig övergiven, och än mer eftersom vi är här misstänker jag. Jag kan förstå honom att han tröttnar på att sitta mitt ute i obygden hela tiden, men samtidigt kan jag efterlysa lite mer empati för min del men men... tror vi hittat en hyfsad balans där emellan och vi gör saker tillsammans. Vi har ju som tur var stolta morföräldrar som gärna tar sitt lilla barnbarn i famnen o sitter där med henne i flera timmar tills vi kommer tbx!
