Livet

Sitter i mitt "andra hem" (= tåget) och funderar över livet, inget speciellt men bara hur allt blir utan att man tänkt så mycket. Inte tänkte väl jag för lite mer än 4 år sedan att jag skulle vara där jag är idag i livet. Hade väl inga som helst planer på att bosätta mig utomlands, skaffa barn och flytta hem o bo hos mamma o pappa... Vem hade kunnat tro det! Eller bara det att absolut inte flytta hem igen till kalla Sverige efter att bo i soliga Spanien, hur kan man vara så dum?! Eller?

Men som människa är vi redo för allt möjligt, vi fixar det mesta. Att bo med sin egen familj i sitt föräldrahem är väl kanske inte vad man förväntas göra vid +35, men det funkar bra. Ingen optimal lösning i längden men så länge man är medveten om att det är tillfälligt funkar allt. Jag ser dock framemot den dan då vi kan trycka på playknappen i våra liv igen, sakta har det börjat rulla lite i o med att jag jobbar men träffar ju aldrig familjen... Vi stampar på samma ställe och kommer inte vidare, men snart snart hoppas jag att vi kan börja leva som en "riktig" familj igen. Det är inte bara familjen jag inte träffar, vänner... vad är det? De hinner man ju inte heller med att träffa så vidare de inte åker med samma tåg som mig, men det händer sällan och aldrig...

Den dagen sambon är redo att börja jobba på sitt nya språk kommer allt vara återställt, förhoppningsvis! Då kommer han känna sig mer integrerad och kan klara sig bättre själv, men det går framåt hela tiden. Han kämpar på och vi pratar mer och mer svenska hemma, vilket underlättar för honom.

Många gånger undrar man ju om man gjort rätt val i livet, på alla fronter. I längden tror jag det men i motgångar är jag tveksam, men bara man vet vart man står så går det att komma igenom motgångarna, som för tillfället känns fler och större än normalt.

Men för att inte dra ner stämningen nu när hemmet börjar skynjas bakom kullarna och solen fortfarande skiner så är livet ganska bra, det finns några mörk moln ibland men oftast försvinner dom snabbt när man möter sin goa söta lilla fröken som slänger armarna om halsen så fort man sätter foten innanför dörren hemma!

Nitisk

Sitter som vanligt på tåget, känns som mitt andra hem för tillfället. Tror väl inte att det undgått någon att SJ haft en del problem under vintern... men som tur är har de beslutat att man ska få lite igen, tur är väl det. Men all förlorad arbetstid som man misst under denna tid det får man ju aldrig igen.

Upptäckte för nån vecka sedan att jag kunde boka sittplats i 1 klass med mitt kort, skönt så man får sitta när det krisar på tåget. Inte förrän idag kom en nitisk tågvärd och påpekade att jag minsann inte hade 1:a klass biljett så jag skulle få byta, men gav sig då jag gav honom min sittplats men inte utan diskussion. Är det inte lite mycket att vara nitisk över med tanke på vad man som pendlare fått utstå? Det är ju inte som att det är någon som helst skillnad på att sitta i 1 klass och 2 klass, sätena, comforten etc är EXAKT likadant!! visst man får internet på köpet och en kaffepolett, men den sista kan jag få med mitt clubkort ocskså... Att han orkar... det är ju inte heller så att jag upptar någon annans plats då vi är 4 passagerare totalt i hela kupen! Inte en annan tågvärd har sagt något, visst det står gäller ej 1 klass på min biljett, men vad är skillnaden ärligt talat...

Å eftersom jag är en sån person som tar illa upp så sitter jag nu här och funderar på om jag ska byta vagn... eller utstå att tågvärden stirrar på mig varje gång han går förbi... :(