10 manader

Ska man inte ha livet mer eller mindre ordnat for sig nar man skaffar barn? E det inte liksom tanken... har sitter man nu med sambo och barn HEMMA hos mor o far, vad kallas det? FAMBO eller?

Jobbletandet gar sisadar... jag hittade ett o var pa intervju o allt, men sen hande inget mer o jag gick sa klart o ladda forvantningarna, ett roligt jobb med manga utmaningar... men sa sket det sig, som det gor i bland... o nu sitter jag har o liksom inte har gjort nat pa en manad typ... kanns ju otroligt produktivt, livet bara rullar pa och har sitter vi! I o f sig sitter jag hellre har i ett regnigt byn an i ett soligt varmt valencia utan slakt o vanner... Men nar ska vi fa ordning pa vara liv, nar ska vi ha ett eget hem, eget liv, tid for en sjalv etc etc...

Dotra fyller 10 mander idag, otroligt vad tiden gatt fort, det ar ju for 17 dags for 1 ars kalas snart... det kandes ju som det var igar hon foddes, nae men nastan... Hon kryper for fullt, gar garna med sin gavagn och med stod, lite kaxig ibland o forsoker slappa men balansen finns inte dar riktigt an.

Jag hade sana stora ambitioner nar vi flyttade hem, traningen skulle jag komma igang med pa en gang, jobb skulle jag ha innan oktober slut sa vi kan flytta till nagot eget snarast mojligt, inget e pa g... inte ens traningen... Varje mandag morron sager jag samma sak till mig sjalv, nu jaklar e det slut pa alla sot saker, traningen ska paborjas rejalt... sen hander det nat o jag kommer inte ut pa promenad som tankt, sockret aker likval ner i teet...

Motivation eftersokes, omgaende!!!

Dags att försöka återuppliva lite här, med nytt namn och allt... ja så blir det ju när man lämnar ett ställe o ska börja om på nytt!

För min del blir det väl som att komma hem misstänker jag, precis som det ju är. Men för sambon kommer det nog att bli lite tuffare, och det märks redan nu fast han inte riktigt erkänner det. Han är otroligt stressad och nervös för han är verkligen inte sig själv på sistone, men det kan man väl förstå, att börja om på nytt i ett land där man inte förstår vad människorna säger, inte har samma rutiner och ordning på saker o ting, ja det är ju helt nytt egentligen fast han varit där ett antal gånger. Jag avundas honom inte...

Så, vi ska alltså flytta (hem) till Sverige, efter 3,5 år lämnar jag soliga Spanien för gråtrista och kalla Sverige, är jag klok i huvet eller?! Vi får väl se om jag/vi är det, men jag hoppas att vi är det. Vi kommer att ha många nära o kära i närheten så dottern har andra personer att ty sig till och inte bara ser mor o far. Vi kanske kan få tid för oss själva också, något som inte alls finns med just nu. Samtidigt som vi har mycket roligt att se fram emot, att träffa alla goa vänner o släkten förståss, börja ett nytt liv med att hitta ett jobb, lägenhet etc, så känns det ganska sorgligt att lämna det är. Just nu känns livet inte så hårt och ensamt som det gjort många gånger tidigare, för jag har kommit närmare tjejerna i dotterns babygrupp. Dock kommer nästan alla att spridas för vinden så dom också beger sig till andra breddgrader men ändå kommer tillbaks förr eller senare. Att lämna goa vännen C och hennes underbara son M (I's framtida pojkvän!) känns jättesorgligt, just när barnen kommer närmare varann och blir äldre och kan leka. Nu får I lära känna nya vänner förhoppningsvis, om inte direkt så i alla fall när hon ska börja på dagis, vart i landet det nu blir...

Anledningen till att vi vänder kosan norrut är att den här världsliga finansiella krisen drabbar Spanien väldigt mycket, sambon har letat jobb sen 1 år tillbaka och hittar inget, förutom det han redan har med F1, som tyvärr inte gett vad vi hoppats på. Om något år kanske det ger mer än i dags läget. Jag kan säkert få något jobb här, men... lönenivån här är något lägre än i Sverige, vilket gör att jag skulle tjäna väldigt mycket mindre än hemma. Mitt gamla jobb, jo dom e ju kvar men inte för så länge till och dom vill inte ha mig tbx heller, finns inget att göra så det är helt förståligt. Samt att om vi skulle stanna här, dottern bör börja på dagis om ett tag, här kostar de bra skjortan, sen måste man ha en nanny som kan ta henne efter dagis om båda jobbar eftersom vi inte har någon släkting i närheten. Så beslutet togs att vi börjar om, o förhoppningsvis blir det något positivt! Klart det blir! :)

Just nu pågår packning för fullt, eller fullt o fullt... jag packar o sambon gör lite annat, eftersom han ska göra upp bilen får han fixa med allt som med den att göra som service och besiktning. Packningen består dock bara av våra personliga tillhörigheter, då vi har sålt alla möbler till vår hyresvärd, vilket är helt perfekt så vi slipper hålla på med sån flytt!

Så vi får väl se om jag kan försöka vara duktig o blogga lite oftare nu, dock behövs en ny dator som kanske kan införskaffas inom kort, då jäklar blir det ofta ska ni se!

Hasta la vista!

/K

Mes sambo o kanon dotter!

Tack för reglerna jag fått! Jag ska anamma dom! Har redan börjat så städningen e fortfarande inte klar... men jag orkar inte bry mig längre. Har lite svårt att släppa såna saker, brås lite på min mor (inget illament mor!)... :/ men ska försöka att inte bry mig längre!

Efter år, tror jag, av snack att sambon vill vaxa bort lite hår på ryggen, han har ingen skog på ryggen tack o lov utan bara lite som misspryder. Så, för nån vecka sen köpte vi vax för män och härom dan undrade han om jag ville hjälpa honom... Visst... Jag har som tur är inga mörka hårstrån på benen etc så jag har nog aldrig vaxat benen, ögonbrynen ja vid några tillfällen o det är ju inte skönt. Så jag varnade innan att det nog kommer göra ont. På med en remsa och pang av me den... jag tror han skulle svimma av hahaha... vilken mes... ska jag säga... Näe det var inget för honom, vi skulle fortsätta men då fick han för sig att det nog är bättre om vi kapar av hårstråna lite innan, men dom var i perfekt längd, men det örat ville han inte lyssna på. O har min kära sambo fått nåt för sig så ändrar han inte åsikt så lätt. Så sagt o gjort fram me rakapparaten o kapa lite på längden. Sen fram med vaxremsorna igen... Tror ni nåt hängde me? Näe... så nu led han utan att vi vaxade bort något... Tror jag fick dra 3ggr till sen var det kört så nu har en remsa vaxat, jättefint o resten kvar... hahaha tur det inte beach redan!

Jag är lyckosam att ha världens goaste dotter, de senaste 3 nätterna har sambon sovit på kontoret då han snorar och snarkar!! Så jag o fröken har delat på dubbelsängen, imorse vaknade hon kl 6.30 o fick käk, dåsade av lite till 7.30 sen var hon jättepigg o vaken! Men det var ju inte mor, men hon låg snällt kvar bredvid mig o jollrade i över en timme innan det började bli kris att hon ville upp!! Snacka om snäll!! Och nu på em har vi varit ute o kört bil själva, fröken i baksätet jättesnäll! Inga problem alls! Tänk om livet kunde vara så här lätt jämt!

Beslutsångest

Ungen sover, mannen sover o här e jag med beslutsångest, ska jag hoppa in i duschen o få lite egen tid där, eller kanske bara slöa i soffan, eller ta tag o göra klart städningen som nu varit på g 2 dagar... inte för att vi har så stort och skitigt men det går sakta... eftersom sambon känt sig hängig senaste dagarna o jag hinner ju liksom inte så mycket i sovstunderna tyvärr... dammråttorna börjar ta över... men men samtidigt orkar jag inte bry mig så... det blev o sitta här vid datorn i stället för att göra nåt annat... det regnade här på fm men nu börjar det spricka upp så jag kanske ska hoppa in i duschen så jag kan ta en promis me lillfröken när hon vaknar...

3 månader eller 3 år???

Vad ska där här sluta när man har en tre månaders bebis som älskar att stå (hållas stående på stadiga ben!), snackar så öronen redan blöder på mor o far (nästan), drar sig till sittandes så fort hon ligger och dagens fix idé är att äta minimalt och sova mini siestor...?!

Iris 3 månader och fallas!

Okej, två månader går väldigt fort förbi!
Lilla fröken har precis firat sin 3 månaders dag, det kändes som det var igår vi låg på bb... vart har dagarna tagit vägen!?

Tbx i vardagen i soliga södern, vädret kan man inte klaga på, sol och runt 20 grader på dagarna. Vi hade en helg som regnade bort men det är väl det enda vi har sett av dåligt väder. Nja, vi hade två dagar som vi höll på att blåsa bort oxå, men solen sken dock.

Vi har hunnit med att besöka barnläkaren, som var värdelös... det var inget upplyftande besök eller erfarenhet om vi säger så. Här går man inte till bvc som hemma utan man går till det barnläkare men blir tilldelad. Eftersom jag inte längre har någon sjukförsäkring via jobbet (kan betala den själv men tycker inte det är värt över 700€ per person och år!!) så vi gick till den offentliga sjukvården. Vi vet att det är ont om barnläkare men så stressad som denna läkare var och hennes sätt att hantera vår gullunge fick både mina och sambons hår att resa sig... aldrig mer!! Efter besöket blev det dags för vaccination, så vårt lilla hjärta fick först träffa en dum läkare och sen sprutor... ingen höjdar dag! men hon var som vanligt en liten ängel och fixade allt jättebra.

Nu är vi mitt i hysterin i Valencia, Fallas!! Asså det är ju ingen höjdare att gå ut med lillfröken för det smäller ju hela jäkla tiden precis överallt... I lördas tog vi en promis in till saluhallen i stan, vi kom iväg lite sent då fröken hade en jobbig morron så vi kom inte iväg förrän runt 12 snåret. Kl 14 går las macletas av stapeln (130 kg fyrverkerier som smälls av) mitt i stan, plus att saluhallen stänger samma tid. Så snabb promis in mot stan med alla andra turister och valenciabor. Vi hann in o handla samt börja återfärden, men tog ett stopp på Starbucks när det var dags för bomber och rök.

Här i Spanien märks den stora världsomspännande ekonomiska krisen ganska väl, 4 miljoner personer är arbetslösa (halva Sveriges befolkning) och små företag och butiker stänger, men... alla barer är fullsatta, går man in i en butik, är det långa köer i kassorna... jag kan inte säga att jag ser den där krisen direkt!!!

Näe, nu är det dags för snarkofagen som min goda vännina kallar den... det blir väl fyrverkerier här vid 01.30 så jag bör väl vara nära lill fröken om hon vaknar av alla bomber.

Ahh, finns lite uppdateringar i fotoalbumet! ;)

Iris 1 månad!

Okej, jag är back in business!! typ... det tar bara en vecka från påbörjat inlägg tills att få det avslutat! :/

Som ni nog alla vet vid det här laget kom vår lilla fröken dagen efter senaste inlägget, dvs den 16 dec kl 17.54 kom hon, lång (53 cm) och ståtlig med en vikt av 3516g. Värkarna började ju som sagt redan på natten till måndagen den 15 dec, men sen under dagen var det lugnt och inget som påkallade allt för stor uppmärksamhet att hon ville komma ut. Men när kvällningen kom så kom värkarna, med långa mellanrum för att sen under natten komma lite mer regelbundet men dock inte med 3-5 min mellanrum. Jag försökte med all smärtlindring jag kunde komma på, som alvedon, tens maskin, massage, andning etc. När klockan var närmare 2, stod jag inte ut längre och sambon fick göra sig i ordning, ringde förlossningen o vi var välkomna, väckte mor som fick skjutsa in oss. Väl inne på förlossningen ca 3.10 fick vi träffa bm Lena som kollade mig o Iris, min värsta farhåga var att få åka hem igen, men vi fick vara kvar då jag var öppen 2,5 cm och trots att värkarna kom oregelbundet. Jag började med ett lavendelbad, helt underbart där jag låg ca 1 timme med levande ljus o avslappnande musik, väldigt skönt. Mindre skönt för sambon som satt bredvid o fick en krampande hand att hålla i vattnet med jämna mellanrum.

Efter badet fick vi komma in på en förlossningssal o bm kollade vad jag hade för tankar ang smärtlindring. Jag vill gärna prova alla icke medicinska alternativ först, så sagt o gjort, akupunkturnålarna kom fram. Funkade bra till en början ca 1 timme eller så, fick nålar både på magen o ryggen. När första skiftbytet skedde funkade inte akupunkturen längre så då åkte dom bort o epiduralen fram! Hade lite farhågor för ryggbedövningen då jag hört skäck historier att narkosläkaren inte kommer i tid etc etc. Men allt gick som på räls, efter att jag bestämt mig tog det nog inte längre än 15-20 min innan den var inkopplad. Jag fick versionen där man själv fyller på dosen, och jäklars vilken effekt! Från nu kändes ju värkarna som ett litet myggbett!! Underbart att äntligen kunna slappna av och till och med sova ett slag. Sambon fick oxå vila, men gick även ner till restaurangen och frukostfikade med mor o far (mor var på koll och far väntade på henne), samt hämtade lite käk och sånt till sig själv som dom tagit med.
Allt var lugnt på förmiddan, strax innan skiftbyte nummer 2 tog dom hål på hinnorna för att skynda på förloppet då jag inte hade öppnat mig mer än till 6 cm...

Skift nummer 3 kom när epiduralen inte heller började göra nån verkan, eller rättare sagt värkarna började kännas mer och mer och bli mer o mer intensivare. Var uppe o gick och försökte hålla mig aktiv men ju längre tiden gick desto svårare blev det. Provade lustgas som bara gjorde mig yr så det lades ner. Stackars sambon fick sitta o massera ryggen och hålla ett mottryck vid varje värk i svanken, tror inte jag var så trevlig mot honom, grymtade mest på spanska TRYCK! Som tur var gick det hyfsat snabbt på slutet och när jag väl var öppen 10 cm så hade även Iris sjunkit ner i bäcken botten så det vara bara att ta i!

När så väl vår lilla älskade fröken kom upp på magen 17.54 var det nog första gången på flera timmar som jag öppnade ögonen ordentligt och även hade kontakt med sambon, som var helt förstörd! Han hade haft det jättejobbigt under den sista delen av förlossningen och bm hade intygat för honom att allt var helt normalt och att han skulle ta det lugnt. Han var den som sov mest efteråt kan jag lova. Han varken åt eller drack nåt vidare. Innan vi kom in i slutfasen skojade vi mellan oss att det här kommer ju ta tid så vi är väl kvar tills nattskiftet och bm Lena kommer tillbaka, och tro det eller ej men vi var kvar när hon kom dock var ju det hela över som tur var men ändå. Det var himla trevligt att träffa henne igen och höra hur hon uppfattade mig/oss när vi kom in.

Tyvärr fick vi inte eget rum utan dela med ett annat par. Det var väl ok men tyvärr snarkade dom i kapp, var det inte han så snarkade hon... Så så där värst mycke sömn blev det inte första natten. Iris sov mest hela tiden så hon stördes inte men vi däremot var helt slutkörda. Så när morgonen kom och frukosten var avklarad och det andra paret åkt hem, däckade vi totalt, inte en pers kom in på hela fm så vi sov fram till lunch! Andra natten fick vi oxå sällskap på rummet, denna gång av en ensam nybliven mamma som blev lämnad där av sin man (eller vad det nu var). Hon kunde knappt ta sig in på rummet när hon kom vid midnatt men kl 10 på morronen hade hon lämnat bb!

Torsdag lunch åkte vi hem, en nybliven rörd morfar kom o hämtade oss. En rejäl omställning att komma hem, jobbigare att gå på toa för en annan, inget käk som kom på bricka dock har morfar ställt upp som bara den och fixar luncher och tillsammans med mormor fixar dom middagar, helt underbara. Kan inte föreställa mig hur det skulle vara att vara själva, det hade aldrig gått. Kan klart rekommenderas att bo eller ha någon hos sig i början det har varit perfekt. Nu är ju vår lilla tjej världens underbaraste och gör inte mycket väsen av sig, hon sover, äter, skiter som små bebisar gör. Nu när hon på dagen fyller 1 månad märks en stor skillnad, nu är hon mer vaken och vill helst vara i famnen på någon.

Vid senaste bvc kollen den 7 jan hade hon gått upp till 4270 g och mätte redan 56 cm! Ska bli intressant att se vad hon ligger på på måndag då vi ska dit igen! Hon brukar ta morfar på en promenad när det inte är för kallt, som idag när vi -15 C ute! Men igår var dom ute och gick i en timme och hon sover så skönt i sin lilla vagn. Gillar allt som rör på sig, vagn, bilstol, vagga och famnen om den inte sitter still! ;)

Den stora omställningen tror jag sambon står för och där han har lite svårt att acceptera att jag inte orkar göra allt som han vill. Första veckan var jobbig då jag hade svårt att se vilken fot jag skulle stå på, när fröken sov och jag oxå ville vila då ville sambon att vi skulle göra nåt som att åka till shoppingcentret eller nåt annat. Han hade de typiska symtomen för att känna sig övergiven, och än mer eftersom vi är här misstänker jag. Jag kan förstå honom att han tröttnar på att sitta mitt ute i obygden hela tiden, men samtidigt kan jag efterlysa lite mer empati för min del men men... tror vi hittat en hyfsad balans där emellan och vi gör saker tillsammans. Vi har ju som tur var stolta morföräldrar som gärna tar sitt lilla barnbarn i famnen o sitter där med henne i flera timmar tills vi kommer tbx!